Redan före kl 20 slår John Blund till med stora klubban i samma stund som huvudet möter dunkudden.
Jag känner i ett sömndrucket tillstånd hur Tizzla gnuggar ner sig längs mina vader precis före jag slocknar som ett utblåst ljus.

Mindre än en halvtimme går när jag vaknar av ljudet från käftar som öppnas och slår ihop gång på gång.
”Det är bara en fluga” hör jag mig själv säga från en annan värld till Tizzla.
Hon tröttnar på den hopplösa jakten och kliver upp med följden att den envisa flugans attacker övergår till mig.
Efter en dryg timmes hetsjakt med ett stigande stresspåslag lyckas jag förpassa det enerverande livet till en bättre plats. Åtminstone sett ur min synvinkel. Jag måste kliva upp i morgon när många går till sängs en lördagskväll som den här vid 03:30.

Nu äntligen - sova. Trodde jag.
Den korta stunden av sömn följt av hetsjakten på flugan har gjort mig klarvaken.
Den tilltagande värmen gör inte saken bättre men efter ett snurrande i sängen likt en turbin, lyckas sömntåget stanna vid rätt station.
Tyvärr glömde jag lösa biljett och blir strax avkastad med en kraftigt värkande axel av okänt skäl.
Strax före midnatt hör jag min bättre hälft smyga ner på sin sida av den äktenskapliga sovmöbeln.
Av den här natten återstår nu 3,5 timme innan jag måste kliva upp för mitt kommande 13 timmar långa arbetspass.
Dessa timmar bedrivs i ett ömsom vaket och ömsom dvalliknande tillstånd tills den glada musiken startar 03:25 och piggt berättar att jobbet väntar och min kollega behöver få komma hem och sova.
Av omtanke av kollegan vill jag vara i god tid eftersom han/ hon har varit igång hela natten och så innerligt väl behöver sin vila.

Efter hundrastning i bara fillingarna - säkert en syn gör Gudarna - tre koppar kaffe och en dusch wobbler jag iväg till jobbet men det kunde varit värre.
Flugan och jag kunde bytt plats.
Den fick plikta med sitt liv och även om jag känner mig mer död än levande står jag åtminstone upp.
Det var ju ändå bara en fluga...